Vi kan inte blunda för verkligheten – människor i akut nöd behöver vår hjälp

I en debattartikel på DN Debatt (11/9) skriver barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér och Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, att vi ska sluta ge pengar till utsatta människor på våra gator. Vi inom Sveriges Stadsmissioner kan aldrig acceptera en uppmaning om att förbise dem som mest behöver vår hjälp.

Den senaste tiden har en våg av medmänsklighet svept över Sverige och många delar av Europa. Mängder av människor har fått upp ögonen för den utsatthet som alltför många människor lever i. Därför är det särskilt anmärkningsvärt att Åsa Regnér nu gör ett utspel som baserar sig på en uppmaning till att förbise den nöd och de behov som finns mitt framför oss.

Vi uppskattar visserligen att Åsa Regnér visar på vikten av ideella insatser. Men genom att uppmana till att enbart donera pengar till hjälporganisationer i de utsattas hemländer sätter hon det långsiktiga perspektivet mot det akuta. Frågan är mer komplex än så. För att kunna hjälpa personerna i nöd behövs även akut och långsiktig hjälp i Sverige. Vi måste helt enkelt göra både och.

Idéburna organisationer i Sverige, Rumänien och andra länder har insatser av både akut och mer långsiktig karaktär. Men de som tigger på våra gator är del av en strukturell problematik i ett Europa vars fria rörlighet inte kan förbehållas enbart dem med resurser: den fria rörligheten är till för alla, och vi behöver värna om den.

Många av de människor som är här har tidigare kunnat försörja sig i sina hemländer, men har av olika orsaker inte längre den möjligheten.Ett konkret sätt att stötta dem är Crossroads – som drivs av flera stadsmissioner runt om i landet. Förutom att informera om EU-migranters rättigheter och skyldigheter i Sverige ges individuellt stöd för att underlätta möjligheterna till att få ett jobb. Det är den typen av konkreta initiativ som ger hopp och möjligheter för människor.

Fattigdomen i Europa är en komplex samhällsutmaning. Men den lösning som Regnér och Valfridsson föreslår är inte rätt. Att det är idéburna organisationerna i hemländerna som ska lösa problematiken är att skjuta bort sitt ansvar. Det krävs strukturella förändringar på europanivå, på nationell nivå och lokalt för den enskilda individen för att få bukt med den rådande situationen.

Vi anser det vara politikernas uppgift att påverka och samverka för att värna den fria rörligheten. I slutänden handlar det om de mänskliga rättigheterna för minoriteter såväl som för andra utsatta grupper. Denna uppgift går inte att frånhävda sig genom att hänvisa till organisationer i hemländerna.

Vi behöver alla samverka – politiker och idéburna organisationer, i Sverige och inom EU, i ett akut och ett långsiktigt arbete. Låt det fina engagemang som människor i Sverige visat den senaste tiden stötta en politik som värnar den fria rörligheten och de mänskliga rättigheterna.

Lotta Säfström, direktor Göteborgs kyrkliga stadsmission

Susanne Lundström, direktor Kalmar stadsmission

Lars Linebäck, direktor Linköpings stadsmission

Birthe Wallin, direktor Skåne stadsmission

Marika Markovits, direktor Stockholms stadsmission

Margaretha Paras Svensson, verksamhetsledare Uppsala stadsmission

Ulrica Blomqvist, direktor Västerås stadsmission

Sveriges Stadsmissioner